~ Räknar på fingrarna ~

Och fingrarna räcker fortfarande till.......
7 fingrar, och ett halvt, så länge sedan är det. Det är länge. Fruktansvärt länge. Så länge så minnet börjar blekna........
Och att minnet bleknar, skrämmer mig lite. Att minnet av ens egen son suddas ut.

Jag minns när min mamma gick bort.
De första åren. Det är 38 år sedan, nu i april.
Då, de första gångerna jag upptäckte att det gått en månad utan att jag tänkt på henne, saknat henne, blev jag förskräckt, fick lite dåligt samvete.

Nu kan det gå "ett tag" utan att Mathias finns i mina tankar, men jag känner ingen skuld över det utan mera en frid.

Det heter ju så fint    ~ Vila i Frid ~   det ligger något mera i det uttrycket än man först anar.......

~ Årsdag ~

Ja.

Inte idag.

Inte årsdag idag, utan i tisdags, d 16:e.

Nu när jag tittar på almanackan som hänger här bredvid, för att räkna efter hur många dagar, för det känns som måånga dagar, så ser jag att det var ju nu, i tisdags.

6 dagar + 7 år.

Vart har de sex dagarna, och åren, tagit vägen?

Jag vet vart.

För nu har sorgen och saknaden fått en annan dimension.

Förr om åren, så var dagarna innan Mathias dödsdag mycket tunga dagar att genomleva. Då räknade jag in dagarna. -Nu idag hälsade han på hos mamman sista gången, -nu idag var vi på pizzerian för sista gången, -nu idag talade vi med varandra i telefon sista gången, -nu kom poliserna, -nu åkte vi till olycksplatsen, -nu, -nu, -nu...... filmen är i full gång.

Jodå, så var det i år också, filmen var i full gång, men sen när dagen var över, var även filmen över. Ersatt av en sorts sorgsenhet, naturligtvis, men även någon form av styrka. Handlingskraft.

Kraft och arbetsvilja infann sig.

Sorgen har övergått i en annan fas.

Sorgen och saknaden går aldrig över.

Men i dag kan Mathias skänka mig ro.

I dag får Mathias lov att vila i frid och ro.

FRI

Jag har funderat mycket på detta.

Men jag tror jag är fri nu.

Hur man nu kan bli fri från en stor sorg, men det känns annorlunda på något vis. Tiden har arbetat, 6½ år, det är lång tid när den ska genomlidas. När varje dag är en strid.

Det blir aldrig som förut, tiden är, och kommer alltid att vara uppdelad i ett "före" och "efter". Men livet har på något vis återgått i den gamla fåran......

När jag skriver dessa ord, så förundras jag samtidigt över mina egna ord.

Känner längst inne någon form av skuld, skuld över att känna denna frihet, skuld över att bearbetat sorgen så att den nu är som en sorgsenhet, och en tomhet i stället för ett djupt sår, eller som det svarta bottenlösa hål det varit.

Det känns nästan lika provocerande som att säga att man är lycklig.

Har man mist sitt barn, ska man vara nedbruten - länge. Och man ska defenitivt inte komma och provocera och säga att man är lycklig!

Men jag vill påstå att jag kan känna lycka, för jag vet vad som är viktigt.

Jag känner stor lycka över det jag har idag. Prisar det som finns, istället för att lägga energi på det förlorade....

Sista dagen

Men det visste vi inte. För sex år sedan var det Mathias sista dag som randades.

Men det visste vi inte då.

Det visste inte han.

Ingen visste.

I år är vi i fas med veckodagarna. Så sista dagen var precis som i år en söndag. En lat och ledig söndag. Som vilken annan lat augustisöndag.

I morgon ska helvetesdagen genomlidas.

Timme för timme.

Halv sju, signal på dörren. Förvirrat stirrande på poliserna i trappan.

Mötet hos utredaren på polishuset. Hämtning av några få tillhörigheter. Det mesta blev kvar i bilen.

Besöket på sjukhuset hos Henke, han som överlevde kraschen.

Besök på olycksplatsen, vandringen fram och tillbaka på vägen.

Här for de, här var det, här, här, här....

Besöket hos familjen, far och systrar. Kontakt med begravningsbyrå - för att överlämna ansvaret till dem - så han kommer "hem" till Berg så fort det går.

Ytterligare kontakter för att återfå bagaget ut olycksbilen.

Å mitt i allt. Insikten.

HAN FINNS INTE MERA.

MIN son, finns inte mera.

Det ofattbara.

Knuten i magen. Oförmågan att sova.

Oförmågan att äta, vill bara kräkas. Inte gråta, bara kräkas.

Årets nedräkning har börjat.

Det slog mig häromnatten, nu är vi i mörka augusti.

Jag vaknade på efternatten och konstaterade att det var mörkt.

Och det är mörkt på nätterna i augusti,

det var mörkt på natten den 16 augusti.

Jag undrar...

Om det inte varit mörkt, hade Mathias sett älgarna då?

Grattis min son

31 år idag.

"Hej MOR, det är bror"

Skulle han sagt, när han ringt idag.
Han gjorde alltid det på morsdag. Ringde. Oavsett om han sedan kom, så ringde han alltid tidigt på morgonen.....

Jag väntar inte längre på samtalet, nu tänker jag tanken med vemod, man förlikar sig.

Ingen lillebror ringer längre.... inget fniss i luren.

Återigen en konstig märklig jul!

Jul igen.
Sådant som sker vare sig man önskar det eller ej.
När man har ett barn hos änglarna och två på jorden måste man gå balansgång. I allafall tycker och känner jag det så.
Mitt änglabarn får inte, kan inte få förta julglädjen för oss levande. Det har jag bestämt.

Något kan man ju förmodas att man lärt sig av händelsen, att uppskatta och glädjas över det man har. Glädjas över de som finns hos en, lyfta fram det - inte tvärt om.

Allt för många låter de döda råda, jag väljer att lämna min son bland dem och lyfta blicken mot mina levande kära.


*******
Reportage i vår lokaltidning dag före julafton. Henrik lurade döden två gånger

Det trodde man aldrig....

...för ett år sedan, när han låg i koma i Umeå. Med alla slängar och all övervakning. När bevakningen var minutiös.

OM han vaknade, vad skulle det vara för pojke kvar?

Man trodde väl aldrig, man tordes inte riktigt släppa igenom tankarna. Vad skulle vara skadat, hur illa var det.

Det såg fruktansvärt illa ut, läkarna talade om hjärnskador. Alla skador behöver nu inte drabba "förståndet" och det gjorde det inte heller i Henriks fall, bara arm och ben på vänstra sidan.

Så, här vill jag dela med mig av en bild på min pojke, Henrik Överlevaren, en bild jag tjyvat från hans facebook.

********

Nu när jag tittar här igen, så ser jag att det kanske skulle behövas ett förtydligande för nytillkomna läsare, Henrik är INTE min pojke, däremot är han min lånepojke.

Henrik är pojken som överlevt två fruktansvärda bilkrascher Den första var för fem år sedan när min Mathias omkom. Den andra för drygt ett år sedan då Henrik överlevde som genom ett mirakel. Även denna gång satt han på passagerarplatsen, oförmögen att styra över händelsernas gång.

Rapportering

"Min" pojke. Jag kallar honom så, fast han är någon annan mammas pojke.

HENRIK, Henke. Mathias allra allra bäste vän.

Han låter mig hållas.... Han tittar på mig med sina mörka sammetsögon och ler så sorgset, men ändå innerligt kärt, när jag skämtsamt kallar honom för "min pojke".

Han ringde i lördags. Samlad. Allvarlig. 27 år gammal. En ung man i början av sitt liv. Han har erfarenheter av livet att ingen någonsin skulle behöva uppleva, ens bråkdelen ....

Först, för fem år sedan att mista sin bästa vän på det viset, att vara med i bilen, uppleva kraschen, och sen den totala tystnaden i natten. Ångesten över att överleva, oskadd, när den andre i bilen avled omedelbart! Det var en av de saker han har kämpade hårt med, orättvisan, som han sa. -Varför Mathias? -Varför inte båda två, varför fick vi inte dela på skadorna?

Så, för snart ett år sedan. Bilen som kraschade mot husväggen. Koma. Länge länge. Men ändå så har han minne inifrån smärtdimmorna när han låg med tub i halsen och inte kunde meddela sig. När alla trodde att han var "väck" i huvudet. Och han inte kunde tala om att han hörde och förstod ALLT. Förlamningen i vänstersidan, krossade bäckenet. Läkarnas prognos. Aldrig kunna stå eller gå. Om ens tala. Förmodligen grava hjärnskador.

I går när han ringde låg han på sängen hemma i sin lägenhet. Väntade på att hans "hemtjänst"-person skulle bli färdig med middagen så han kunde äta sin lördagsmiddag. Han berättade att han nu går med krycka inomhus, rullator ute eftersom han inte får någon ordning på vänsterbenet (som han sa). Vänster ben är fortfarande "ostyrigt" liksom vänster arm. Finmotoriken i höger hand är nedsatt men annars fungerar högra sidan. Han tränar och tränar. Lägger ner hela sin tid på träning. Okey, han vet att han inte blir bra, men han ska bli så bra som det går.....

Och, det som var mest underbart under vårt samtal, var hans tal.
Med tanke på hur länge han låg i koma, hur svullen hans hjärna var, de prognoser som läkarna kom med, så kan man bara uttrycka det som ett under.....
Han är tillbaka, DET ÄR HENRIK. Som han var innan.
Där fanns ingen tvekan i talet. Inga tappade ord, inga minnessvackor, inget sökande eller tvekan i samtalet. Sorgsenhet, jovisst, men heller ingen bitterhet. Ingen ska jag inte säga, men han siktar uppåt och framåt i stället för att gräva neråt.

Han utbildar sig också för att föreläsa för körkortsaspiranter, berätta om hur skört livet kan vara. Visa upp sig och berätta hur liten marginalen kan vara mellan "livet leker och döden". Han vill göra något annat än att sitta i sin lägenhet, och med den järnvilja som han besitter så kommer han att lyckas.

I går skulle han besöka Mathias grav. Jag har hittills alltid varit där på årsdagen, klart jag måste dit, sa han. Jag skickade en hälsning till Mathias, som han lovade framföra....

Älskade "min pojke", att det kunde bli så här bra ändå.......


**********
för Er som inte följt min historia, eller vill läsa igen, följ länken för att läsa vad som hände Henrik för snart ett år sedan.

5 år idag

Min son är död

Döden delade mitt liv

i ett före och ett efter

den natten slogs allt sönder

Min son är död

Varje dag saknar jag honom

Det som inte fick ske, skedde

det som inte kunde hända, hände

Min son är död

Tiden har lagts sig som en hinna

över smärtans öppna sår

men som förr blir det aldrig

Min son är död

Livet har förändrats

ingenting är självklart

ingenting är helt

Min son är död

Marianne Devalladolid skrev denna dikt den 19/2 2003 till minne av sin son

några dagar kvar

...5 ofattbara år?
Minnet som börjar svikta. Bilderna av de sista dagarnas aktivitet bleknar, är inte lika knivskarpa, de sista uttalade orden mellan oss ligger inte längre lika självklart kvar.....

Bra?
Dåligt?

Jag förmodar att det är bra, det är i alla fall "livets gång".
Sonen, Mathias, finns inte mera, han måste få lov att vara död och borta.
Vi, de levande, vi måste få lov att leva våra liv fullt ut, gå vidare.

Ändå är det märkligt så fort och så sakta fem år går.....

Helvetesdagen närmar sig...

Närmar sig med stormsteg.

Lägger sig som ett flor över sommaren, över ledighetsglädjen, ligger som en sten i magen och gnager.....

Jag försöker mota bort känslan, inte tänka, inte känna.

Ändå räknar jag dagarna, en dag mindre tid kvar av livet - DITT liv - dagen närmar sig, dagen då allt ställdes på ända.
Då det hände det som inte FÅR hända. Vi säger ju så, lite lättsamt, vi alla. Då på den tiden när även jag kunde kasta ur mig att "det är fel att barn dör före sina föräldrar"! När jag inte hade kunskapen av vad de orden betyder.

24 dagar ...... kvar.

Grattis på 30-årsdagen

Ingen tårta.
Inget tjo och tjim.

En stor blombukett på graven.

Märkligt sätt att fira, men det enda som står till buds.

Vissa dagar...

... är mer saknadsdagar än andra.


Vad det beror på vet jag inte, det är en känsla som finns där redan när jag slår upp ögonen på morgonen.

Inte så att jag gråter, men där finns en sorgsenhet och tyngd. Sordin.
Fastän jag skrattar och pratar och skojar, så finns den där, tyngden.

Idag är en sådan dag.

Jag skulle vilja skriva, återigen vilja skriva alla orden som kom för mig den där första dagen. Återge alla sekunder som finns bevarade som i ett blixtsken från det att jag öppnade dörren, halv sju på morgonen, iklädd morgonrock, sömndrucken och oförberedd. Samtidigt så beredd.

De svarta uniformerna, kvinnan som stod lite längre ner i trappan - prästkragen lyste - uniformerna och prästkragen skrek till mig att något var fel. Men VAD?

Att man hinner tänka så många tankar på bråkdelen av sekunder. Vem? För vems skull är de här?

Så börjar de fråga efter mitt namn. Så frågar de om jag har en son som heter Mathias.

Då vet jag.

Jag minns fortfarande allt. Så mycket nytt som jag glömt, alla nya minnen som inte fastnar, nya lärdomar som skjutsar av som smör på heta stenar.

Men dessa sekunder finns för alltid knivskarpt inbränt i sinnet. Som på film, och filmen suddas inte ut, bleknar inte, utan är fortfaranade efter snart fem år lika skarp.
... hela den första dagen finns minut för minut bevarad på film. Men filmen finns bara i mitt huvud.