~ Årsdag ~

Ja.

Inte idag.

Inte årsdag idag, utan i tisdags, d 16:e.

Nu när jag tittar på almanackan som hänger här bredvid, för att räkna efter hur många dagar, för det känns som måånga dagar, så ser jag att det var ju nu, i tisdags.

6 dagar + 7 år.

Vart har de sex dagarna, och åren, tagit vägen?

Jag vet vart.

För nu har sorgen och saknaden fått en annan dimension.

Förr om åren, så var dagarna innan Mathias dödsdag mycket tunga dagar att genomleva. Då räknade jag in dagarna. -Nu idag hälsade han på hos mamman sista gången, -nu idag var vi på pizzerian för sista gången, -nu idag talade vi med varandra i telefon sista gången, -nu kom poliserna, -nu åkte vi till olycksplatsen, -nu, -nu, -nu...... filmen är i full gång.

Jodå, så var det i år också, filmen var i full gång, men sen när dagen var över, var även filmen över. Ersatt av en sorts sorgsenhet, naturligtvis, men även någon form av styrka. Handlingskraft.

Kraft och arbetsvilja infann sig.

Sorgen har övergått i en annan fas.

Sorgen och saknaden går aldrig över.

Men i dag kan Mathias skänka mig ro.

I dag får Mathias lov att vila i frid och ro.

FRI

Jag har funderat mycket på detta.

Men jag tror jag är fri nu.

Hur man nu kan bli fri från en stor sorg, men det känns annorlunda på något vis. Tiden har arbetat, 6½ år, det är lång tid när den ska genomlidas. När varje dag är en strid.

Det blir aldrig som förut, tiden är, och kommer alltid att vara uppdelad i ett "före" och "efter". Men livet har på något vis återgått i den gamla fåran......

När jag skriver dessa ord, så förundras jag samtidigt över mina egna ord.

Känner längst inne någon form av skuld, skuld över att känna denna frihet, skuld över att bearbetat sorgen så att den nu är som en sorgsenhet, och en tomhet i stället för ett djupt sår, eller som det svarta bottenlösa hål det varit.

Det känns nästan lika provocerande som att säga att man är lycklig.

Har man mist sitt barn, ska man vara nedbruten - länge. Och man ska defenitivt inte komma och provocera och säga att man är lycklig!

Men jag vill påstå att jag kan känna lycka, för jag vet vad som är viktigt.

Jag känner stor lycka över det jag har idag. Prisar det som finns, istället för att lägga energi på det förlorade....

Sista dagen

Men det visste vi inte. För sex år sedan var det Mathias sista dag som randades.

Men det visste vi inte då.

Det visste inte han.

Ingen visste.

I år är vi i fas med veckodagarna. Så sista dagen var precis som i år en söndag. En lat och ledig söndag. Som vilken annan lat augustisöndag.

I morgon ska helvetesdagen genomlidas.

Timme för timme.

Halv sju, signal på dörren. Förvirrat stirrande på poliserna i trappan.

Mötet hos utredaren på polishuset. Hämtning av några få tillhörigheter. Det mesta blev kvar i bilen.

Besöket på sjukhuset hos Henke, han som överlevde kraschen.

Besök på olycksplatsen, vandringen fram och tillbaka på vägen.

Här for de, här var det, här, här, här....

Besöket hos familjen, far och systrar. Kontakt med begravningsbyrå - för att överlämna ansvaret till dem - så han kommer "hem" till Berg så fort det går.

Ytterligare kontakter för att återfå bagaget ut olycksbilen.

Å mitt i allt. Insikten.

HAN FINNS INTE MERA.

MIN son, finns inte mera.

Det ofattbara.

Knuten i magen. Oförmågan att sova.

Oförmågan att äta, vill bara kräkas. Inte gråta, bara kräkas.

Årets nedräkning har börjat.

Det slog mig häromnatten, nu är vi i mörka augusti.

Jag vaknade på efternatten och konstaterade att det var mörkt.

Och det är mörkt på nätterna i augusti,

det var mörkt på natten den 16 augusti.

Jag undrar...

Om det inte varit mörkt, hade Mathias sett älgarna då?

5 år idag

Min son är död

Döden delade mitt liv

i ett före och ett efter

den natten slogs allt sönder

Min son är död

Varje dag saknar jag honom

Det som inte fick ske, skedde

det som inte kunde hända, hände

Min son är död

Tiden har lagts sig som en hinna

över smärtans öppna sår

men som förr blir det aldrig

Min son är död

Livet har förändrats

ingenting är självklart

ingenting är helt

Min son är död

Marianne Devalladolid skrev denna dikt den 19/2 2003 till minne av sin son

några dagar kvar

...5 ofattbara år?
Minnet som börjar svikta. Bilderna av de sista dagarnas aktivitet bleknar, är inte lika knivskarpa, de sista uttalade orden mellan oss ligger inte längre lika självklart kvar.....

Bra?
Dåligt?

Jag förmodar att det är bra, det är i alla fall "livets gång".
Sonen, Mathias, finns inte mera, han måste få lov att vara död och borta.
Vi, de levande, vi måste få lov att leva våra liv fullt ut, gå vidare.

Ändå är det märkligt så fort och så sakta fem år går.....

Helvetesdagen närmar sig...

Närmar sig med stormsteg.

Lägger sig som ett flor över sommaren, över ledighetsglädjen, ligger som en sten i magen och gnager.....

Jag försöker mota bort känslan, inte tänka, inte känna.

Ändå räknar jag dagarna, en dag mindre tid kvar av livet - DITT liv - dagen närmar sig, dagen då allt ställdes på ända.
Då det hände det som inte FÅR hända. Vi säger ju så, lite lättsamt, vi alla. Då på den tiden när även jag kunde kasta ur mig att "det är fel att barn dör före sina föräldrar"! När jag inte hade kunskapen av vad de orden betyder.

24 dagar ...... kvar.

Grattis på 30-årsdagen

Ingen tårta.
Inget tjo och tjim.

En stor blombukett på graven.

Märkligt sätt att fira, men det enda som står till buds.

Vissa dagar...

... är mer saknadsdagar än andra.


Vad det beror på vet jag inte, det är en känsla som finns där redan när jag slår upp ögonen på morgonen.

Inte så att jag gråter, men där finns en sorgsenhet och tyngd. Sordin.
Fastän jag skrattar och pratar och skojar, så finns den där, tyngden.

Idag är en sådan dag.

Jag skulle vilja skriva, återigen vilja skriva alla orden som kom för mig den där första dagen. Återge alla sekunder som finns bevarade som i ett blixtsken från det att jag öppnade dörren, halv sju på morgonen, iklädd morgonrock, sömndrucken och oförberedd. Samtidigt så beredd.

De svarta uniformerna, kvinnan som stod lite längre ner i trappan - prästkragen lyste - uniformerna och prästkragen skrek till mig att något var fel. Men VAD?

Att man hinner tänka så många tankar på bråkdelen av sekunder. Vem? För vems skull är de här?

Så börjar de fråga efter mitt namn. Så frågar de om jag har en son som heter Mathias.

Då vet jag.

Jag minns fortfarande allt. Så mycket nytt som jag glömt, alla nya minnen som inte fastnar, nya lärdomar som skjutsar av som smör på heta stenar.

Men dessa sekunder finns för alltid knivskarpt inbränt i sinnet. Som på film, och filmen suddas inte ut, bleknar inte, utan är fortfaranade efter snart fem år lika skarp.
... hela den första dagen finns minut för minut bevarad på film. Men filmen finns bara i mitt huvud.