Återigen en konstig märklig jul!

Jul igen.
Sådant som sker vare sig man önskar det eller ej.
När man har ett barn hos änglarna och två på jorden måste man gå balansgång. I allafall tycker och känner jag det så.
Mitt änglabarn får inte, kan inte få förta julglädjen för oss levande. Det har jag bestämt.

Något kan man ju förmodas att man lärt sig av händelsen, att uppskatta och glädjas över det man har. Glädjas över de som finns hos en, lyfta fram det - inte tvärt om.

Allt för många låter de döda råda, jag väljer att lämna min son bland dem och lyfta blicken mot mina levande kära.


*******
Reportage i vår lokaltidning dag före julafton. Henrik lurade döden två gånger

Det trodde man aldrig....

...för ett år sedan, när han låg i koma i Umeå. Med alla slängar och all övervakning. När bevakningen var minutiös.

OM han vaknade, vad skulle det vara för pojke kvar?

Man trodde väl aldrig, man tordes inte riktigt släppa igenom tankarna. Vad skulle vara skadat, hur illa var det.

Det såg fruktansvärt illa ut, läkarna talade om hjärnskador. Alla skador behöver nu inte drabba "förståndet" och det gjorde det inte heller i Henriks fall, bara arm och ben på vänstra sidan.

Så, här vill jag dela med mig av en bild på min pojke, Henrik Överlevaren, en bild jag tjyvat från hans facebook.

********

Nu när jag tittar här igen, så ser jag att det kanske skulle behövas ett förtydligande för nytillkomna läsare, Henrik är INTE min pojke, däremot är han min lånepojke.

Henrik är pojken som överlevt två fruktansvärda bilkrascher Den första var för fem år sedan när min Mathias omkom. Den andra för drygt ett år sedan då Henrik överlevde som genom ett mirakel. Även denna gång satt han på passagerarplatsen, oförmögen att styra över händelsernas gång.

Rapportering

"Min" pojke. Jag kallar honom så, fast han är någon annan mammas pojke.

HENRIK, Henke. Mathias allra allra bäste vän.

Han låter mig hållas.... Han tittar på mig med sina mörka sammetsögon och ler så sorgset, men ändå innerligt kärt, när jag skämtsamt kallar honom för "min pojke".

Han ringde i lördags. Samlad. Allvarlig. 27 år gammal. En ung man i början av sitt liv. Han har erfarenheter av livet att ingen någonsin skulle behöva uppleva, ens bråkdelen ....

Först, för fem år sedan att mista sin bästa vän på det viset, att vara med i bilen, uppleva kraschen, och sen den totala tystnaden i natten. Ångesten över att överleva, oskadd, när den andre i bilen avled omedelbart! Det var en av de saker han har kämpade hårt med, orättvisan, som han sa. -Varför Mathias? -Varför inte båda två, varför fick vi inte dela på skadorna?

Så, för snart ett år sedan. Bilen som kraschade mot husväggen. Koma. Länge länge. Men ändå så har han minne inifrån smärtdimmorna när han låg med tub i halsen och inte kunde meddela sig. När alla trodde att han var "väck" i huvudet. Och han inte kunde tala om att han hörde och förstod ALLT. Förlamningen i vänstersidan, krossade bäckenet. Läkarnas prognos. Aldrig kunna stå eller gå. Om ens tala. Förmodligen grava hjärnskador.

I går när han ringde låg han på sängen hemma i sin lägenhet. Väntade på att hans "hemtjänst"-person skulle bli färdig med middagen så han kunde äta sin lördagsmiddag. Han berättade att han nu går med krycka inomhus, rullator ute eftersom han inte får någon ordning på vänsterbenet (som han sa). Vänster ben är fortfarande "ostyrigt" liksom vänster arm. Finmotoriken i höger hand är nedsatt men annars fungerar högra sidan. Han tränar och tränar. Lägger ner hela sin tid på träning. Okey, han vet att han inte blir bra, men han ska bli så bra som det går.....

Och, det som var mest underbart under vårt samtal, var hans tal.
Med tanke på hur länge han låg i koma, hur svullen hans hjärna var, de prognoser som läkarna kom med, så kan man bara uttrycka det som ett under.....
Han är tillbaka, DET ÄR HENRIK. Som han var innan.
Där fanns ingen tvekan i talet. Inga tappade ord, inga minnessvackor, inget sökande eller tvekan i samtalet. Sorgsenhet, jovisst, men heller ingen bitterhet. Ingen ska jag inte säga, men han siktar uppåt och framåt i stället för att gräva neråt.

Han utbildar sig också för att föreläsa för körkortsaspiranter, berätta om hur skört livet kan vara. Visa upp sig och berätta hur liten marginalen kan vara mellan "livet leker och döden". Han vill göra något annat än att sitta i sin lägenhet, och med den järnvilja som han besitter så kommer han att lyckas.

I går skulle han besöka Mathias grav. Jag har hittills alltid varit där på årsdagen, klart jag måste dit, sa han. Jag skickade en hälsning till Mathias, som han lovade framföra....

Älskade "min pojke", att det kunde bli så här bra ändå.......


**********
för Er som inte följt min historia, eller vill läsa igen, följ länken för att läsa vad som hände Henrik för snart ett år sedan.

5 år idag

Min son är död

Döden delade mitt liv

i ett före och ett efter

den natten slogs allt sönder

Min son är död

Varje dag saknar jag honom

Det som inte fick ske, skedde

det som inte kunde hända, hände

Min son är död

Tiden har lagts sig som en hinna

över smärtans öppna sår

men som förr blir det aldrig

Min son är död

Livet har förändrats

ingenting är självklart

ingenting är helt

Min son är död

Marianne Devalladolid skrev denna dikt den 19/2 2003 till minne av sin son

några dagar kvar

...5 ofattbara år?
Minnet som börjar svikta. Bilderna av de sista dagarnas aktivitet bleknar, är inte lika knivskarpa, de sista uttalade orden mellan oss ligger inte längre lika självklart kvar.....

Bra?
Dåligt?

Jag förmodar att det är bra, det är i alla fall "livets gång".
Sonen, Mathias, finns inte mera, han måste få lov att vara död och borta.
Vi, de levande, vi måste få lov att leva våra liv fullt ut, gå vidare.

Ändå är det märkligt så fort och så sakta fem år går.....

Helvetesdagen närmar sig...

Närmar sig med stormsteg.

Lägger sig som ett flor över sommaren, över ledighetsglädjen, ligger som en sten i magen och gnager.....

Jag försöker mota bort känslan, inte tänka, inte känna.

Ändå räknar jag dagarna, en dag mindre tid kvar av livet - DITT liv - dagen närmar sig, dagen då allt ställdes på ända.
Då det hände det som inte FÅR hända. Vi säger ju så, lite lättsamt, vi alla. Då på den tiden när även jag kunde kasta ur mig att "det är fel att barn dör före sina föräldrar"! När jag inte hade kunskapen av vad de orden betyder.

24 dagar ...... kvar.

Grattis på 30-årsdagen

Ingen tårta.
Inget tjo och tjim.

En stor blombukett på graven.

Märkligt sätt att fira, men det enda som står till buds.

Vissa dagar...

... är mer saknadsdagar än andra.


Vad det beror på vet jag inte, det är en känsla som finns där redan när jag slår upp ögonen på morgonen.

Inte så att jag gråter, men där finns en sorgsenhet och tyngd. Sordin.
Fastän jag skrattar och pratar och skojar, så finns den där, tyngden.

Idag är en sådan dag.

Jag skulle vilja skriva, återigen vilja skriva alla orden som kom för mig den där första dagen. Återge alla sekunder som finns bevarade som i ett blixtsken från det att jag öppnade dörren, halv sju på morgonen, iklädd morgonrock, sömndrucken och oförberedd. Samtidigt så beredd.

De svarta uniformerna, kvinnan som stod lite längre ner i trappan - prästkragen lyste - uniformerna och prästkragen skrek till mig att något var fel. Men VAD?

Att man hinner tänka så många tankar på bråkdelen av sekunder. Vem? För vems skull är de här?

Så börjar de fråga efter mitt namn. Så frågar de om jag har en son som heter Mathias.

Då vet jag.

Jag minns fortfarande allt. Så mycket nytt som jag glömt, alla nya minnen som inte fastnar, nya lärdomar som skjutsar av som smör på heta stenar.

Men dessa sekunder finns för alltid knivskarpt inbränt i sinnet. Som på film, och filmen suddas inte ut, bleknar inte, utan är fortfaranade efter snart fem år lika skarp.
... hela den första dagen finns minut för minut bevarad på film. Men filmen finns bara i mitt huvud.

Minnen

Tänkte jag skulle länka några texter från min gamla blog. Sitter och läser alla mina inlägg, från tiden - 1 år, 2 år, 3 år och nu är det 4 år sedan världen delades i två. Jag förstår egentligen inte hur det gått till. Vart har alla åren tagit vägen? Är det någon skillnad, då och nu? Ser sorgen annorlunda ut, då och nu?


Det mesta handlar naturligtvis om saknaden, här en dikt som säger ALLT, en dikt som jag ofta återkommer till. Läser och känner.

Konstiga glädjeämnen! En blomma kan vara till tröst. Den blommar varje augusti, jag kan tyvärr säga varje, för nu har det varit fyra helvetesaugustin.

Årsdagar som ska genomlevas, minnen som måste ältas.

Berättelser som måste lämna hjärnans instängdhet, en berättelse som ger mig frid i sinnet sedan den kommit på pränt. Sann - tyvärr varje bokstav.

Livet går sin gilla gång. Sonens olycksbroder förgyller min tillvaro. Älskade Henrik, min extrason. (Hans föräldrar låter mig låna lite av honom!)

Nya katastrofer sker hela tiden, för mig okända offer. Förmodligen ger det en liten oansenlig notis i tidningen, trots att det är en sådan fruktansvärd katastrof för de inblandade. Men jag kan läsa mellan helvetesraderna. Jag har varit där.

Åter igen. Varför?
"Min" Henrik, varför rör Gud vid dig igen? Mirakulös räddning, återhämtning, mirakel är det enda ord som kommer till mig. Vägen tillbaka till ett liv, på gränsen, men ändå ett liv.



Nu tänker jag inte länka mera. Vill du läsa flera av inläggen finns de i min gamla blogg på blogg.se, följer du länken kommer du direkt in under fliken "bloggar tillägnade Mathias".

Funderingar runt en minnesblogg

Jag har funderat på det här med minnesblogg.

VAD ska den innehålla?

Så inser jag att jag vill inte .............

Jag vill inte skapa ett monument över en förlorad son, klamra mig fast vid det som varit. Gjort är gjort, skett är skett, han kommer aldrig tillbaka.

Han kommer alltid att vara 25 år i våra sinnen medan vi andra levande fortsätter vår vandrig och åldras år för år. Nu har vi åldrats fyra år, medan vår älskade Mathias fortfarande är 25.

Däremot kommer jag att skriva inlägg här som anknyter till Thias, både glada och mindre glada. Arga och förtvivlade kanske också. Funderingar om livet, varför livet kan tyckas så orättvist ibland.

Inget ältande, tänkte jag just säga - men det är klart att det blir ältande, sorgearbete går ut på ältande, krafsande i såren, för att sedan kunna läkas måste man riva i sårskorporna. Sen kan ärren bli mer eller mindre framträdande, men ärr blir det.

Men jag har bestämt mig för att inte bli en mamma som resten av mitt liv ska leva för sorgen, göra sorgen till mitt livsmål.
Jag har fått tre barn. Ett fattas. Två finns kvar. Vad betyder det?
Att man ska satsa krutet på de som lever naturligtvis!

Du finns

Fyra år, sex månader, 25 dagar.

Så många dagar har du varit borta från oss. En ohyggligt lång tid att vara skild från sitt barn, en ohyggligt lång tid - å ändå så är det bara början på ett helt liv som ska levas utan att någonsin mera få se, höra, känna....