Vissa dagar...

... är mer saknadsdagar än andra.


Vad det beror på vet jag inte, det är en känsla som finns där redan när jag slår upp ögonen på morgonen.

Inte så att jag gråter, men där finns en sorgsenhet och tyngd. Sordin.
Fastän jag skrattar och pratar och skojar, så finns den där, tyngden.

Idag är en sådan dag.

Jag skulle vilja skriva, återigen vilja skriva alla orden som kom för mig den där första dagen. Återge alla sekunder som finns bevarade som i ett blixtsken från det att jag öppnade dörren, halv sju på morgonen, iklädd morgonrock, sömndrucken och oförberedd. Samtidigt så beredd.

De svarta uniformerna, kvinnan som stod lite längre ner i trappan - prästkragen lyste - uniformerna och prästkragen skrek till mig att något var fel. Men VAD?

Att man hinner tänka så många tankar på bråkdelen av sekunder. Vem? För vems skull är de här?

Så börjar de fråga efter mitt namn. Så frågar de om jag har en son som heter Mathias.

Då vet jag.

Jag minns fortfarande allt. Så mycket nytt som jag glömt, alla nya minnen som inte fastnar, nya lärdomar som skjutsar av som smör på heta stenar.

Men dessa sekunder finns för alltid knivskarpt inbränt i sinnet. Som på film, och filmen suddas inte ut, bleknar inte, utan är fortfaranade efter snart fem år lika skarp.
... hela den första dagen finns minut för minut bevarad på film. Men filmen finns bara i mitt huvud.