Funderingar runt en minnesblogg

Jag har funderat på det här med minnesblogg.

VAD ska den innehålla?

Så inser jag att jag vill inte .............

Jag vill inte skapa ett monument över en förlorad son, klamra mig fast vid det som varit. Gjort är gjort, skett är skett, han kommer aldrig tillbaka.

Han kommer alltid att vara 25 år i våra sinnen medan vi andra levande fortsätter vår vandrig och åldras år för år. Nu har vi åldrats fyra år, medan vår älskade Mathias fortfarande är 25.

Däremot kommer jag att skriva inlägg här som anknyter till Thias, både glada och mindre glada. Arga och förtvivlade kanske också. Funderingar om livet, varför livet kan tyckas så orättvist ibland.

Inget ältande, tänkte jag just säga - men det är klart att det blir ältande, sorgearbete går ut på ältande, krafsande i såren, för att sedan kunna läkas måste man riva i sårskorporna. Sen kan ärren bli mer eller mindre framträdande, men ärr blir det.

Men jag har bestämt mig för att inte bli en mamma som resten av mitt liv ska leva för sorgen, göra sorgen till mitt livsmål.
Jag har fått tre barn. Ett fattas. Två finns kvar. Vad betyder det?
Att man ska satsa krutet på de som lever naturligtvis!

Du finns

Fyra år, sex månader, 25 dagar.

Så många dagar har du varit borta från oss. En ohyggligt lång tid att vara skild från sitt barn, en ohyggligt lång tid - å ändå så är det bara början på ett helt liv som ska levas utan att någonsin mera få se, höra, känna....