Inte idag.
Inte årsdag idag, utan i tisdags, d 16:e.
Nu när jag tittar på almanackan som hänger här bredvid, för att räkna efter hur många dagar, för det känns som måånga dagar, så ser jag att det var ju nu, i tisdags.
6 dagar + 7 år.
Vart har de sex dagarna, och åren, tagit vägen?
Jag vet vart.
För nu har sorgen och saknaden fått en annan dimension.
Förr om åren, så var dagarna innan Mathias dödsdag mycket tunga dagar att genomleva. Då räknade jag in dagarna. -Nu idag hälsade han på hos mamman sista gången, -nu idag var vi på pizzerian för sista gången, -nu idag talade vi med varandra i telefon sista gången, -nu kom poliserna, -nu åkte vi till olycksplatsen, -nu, -nu, -nu...... filmen är i full gång.
Jodå, så var det i år också, filmen var i full gång, men sen när dagen var över, var även filmen över. Ersatt av en sorts sorgsenhet, naturligtvis, men även någon form av styrka. Handlingskraft.
Kraft och arbetsvilja infann sig.
Sorgen har övergått i en annan fas.
Sorgen och saknaden går aldrig över.
Men i dag kan Mathias skänka mig ro.
I dag får Mathias lov att vila i frid och ro.
