Men det visste vi inte då.
Det visste inte han.
Ingen visste.
I år är vi i fas med veckodagarna. Så sista dagen var precis som i år en söndag. En lat och ledig söndag. Som vilken annan lat augustisöndag.
I morgon ska helvetesdagen genomlidas.
Timme för timme.
Halv sju, signal på dörren. Förvirrat stirrande på poliserna i trappan.
Mötet hos utredaren på polishuset. Hämtning av några få tillhörigheter. Det mesta blev kvar i bilen.
Besöket på sjukhuset hos Henke, han som överlevde kraschen.
Besök på olycksplatsen, vandringen fram och tillbaka på vägen.
Här for de, här var det, här, här, här....
Besöket hos familjen, far och systrar. Kontakt med begravningsbyrå - för att överlämna ansvaret till dem - så han kommer "hem" till Berg så fort det går.
Ytterligare kontakter för att återfå bagaget ut olycksbilen.
Å mitt i allt. Insikten.
HAN FINNS INTE MERA.
MIN son, finns inte mera.
Det ofattbara.
Knuten i magen. Oförmågan att sova.
Oförmågan att äta, vill bara kräkas. Inte gråta, bara kräkas.
