Rapportering

"Min" pojke. Jag kallar honom så, fast han är någon annan mammas pojke.

HENRIK, Henke. Mathias allra allra bäste vän.

Han låter mig hållas.... Han tittar på mig med sina mörka sammetsögon och ler så sorgset, men ändå innerligt kärt, när jag skämtsamt kallar honom för "min pojke".

Han ringde i lördags. Samlad. Allvarlig. 27 år gammal. En ung man i början av sitt liv. Han har erfarenheter av livet att ingen någonsin skulle behöva uppleva, ens bråkdelen ....

Först, för fem år sedan att mista sin bästa vän på det viset, att vara med i bilen, uppleva kraschen, och sen den totala tystnaden i natten. Ångesten över att överleva, oskadd, när den andre i bilen avled omedelbart! Det var en av de saker han har kämpade hårt med, orättvisan, som han sa. -Varför Mathias? -Varför inte båda två, varför fick vi inte dela på skadorna?

Så, för snart ett år sedan. Bilen som kraschade mot husväggen. Koma. Länge länge. Men ändå så har han minne inifrån smärtdimmorna när han låg med tub i halsen och inte kunde meddela sig. När alla trodde att han var "väck" i huvudet. Och han inte kunde tala om att han hörde och förstod ALLT. Förlamningen i vänstersidan, krossade bäckenet. Läkarnas prognos. Aldrig kunna stå eller gå. Om ens tala. Förmodligen grava hjärnskador.

I går när han ringde låg han på sängen hemma i sin lägenhet. Väntade på att hans "hemtjänst"-person skulle bli färdig med middagen så han kunde äta sin lördagsmiddag. Han berättade att han nu går med krycka inomhus, rullator ute eftersom han inte får någon ordning på vänsterbenet (som han sa). Vänster ben är fortfarande "ostyrigt" liksom vänster arm. Finmotoriken i höger hand är nedsatt men annars fungerar högra sidan. Han tränar och tränar. Lägger ner hela sin tid på träning. Okey, han vet att han inte blir bra, men han ska bli så bra som det går.....

Och, det som var mest underbart under vårt samtal, var hans tal.
Med tanke på hur länge han låg i koma, hur svullen hans hjärna var, de prognoser som läkarna kom med, så kan man bara uttrycka det som ett under.....
Han är tillbaka, DET ÄR HENRIK. Som han var innan.
Där fanns ingen tvekan i talet. Inga tappade ord, inga minnessvackor, inget sökande eller tvekan i samtalet. Sorgsenhet, jovisst, men heller ingen bitterhet. Ingen ska jag inte säga, men han siktar uppåt och framåt i stället för att gräva neråt.

Han utbildar sig också för att föreläsa för körkortsaspiranter, berätta om hur skört livet kan vara. Visa upp sig och berätta hur liten marginalen kan vara mellan "livet leker och döden". Han vill göra något annat än att sitta i sin lägenhet, och med den järnvilja som han besitter så kommer han att lyckas.

I går skulle han besöka Mathias grav. Jag har hittills alltid varit där på årsdagen, klart jag måste dit, sa han. Jag skickade en hälsning till Mathias, som han lovade framföra....

Älskade "min pojke", att det kunde bli så här bra ändå.......


**********
för Er som inte följt min historia, eller vill läsa igen, följ länken för att läsa vad som hände Henrik för snart ett år sedan.

5 år idag

Min son är död

Döden delade mitt liv

i ett före och ett efter

den natten slogs allt sönder

Min son är död

Varje dag saknar jag honom

Det som inte fick ske, skedde

det som inte kunde hända, hände

Min son är död

Tiden har lagts sig som en hinna

över smärtans öppna sår

men som förr blir det aldrig

Min son är död

Livet har förändrats

ingenting är självklart

ingenting är helt

Min son är död

Marianne Devalladolid skrev denna dikt den 19/2 2003 till minne av sin son

några dagar kvar

...5 ofattbara år?
Minnet som börjar svikta. Bilderna av de sista dagarnas aktivitet bleknar, är inte lika knivskarpa, de sista uttalade orden mellan oss ligger inte längre lika självklart kvar.....

Bra?
Dåligt?

Jag förmodar att det är bra, det är i alla fall "livets gång".
Sonen, Mathias, finns inte mera, han måste få lov att vara död och borta.
Vi, de levande, vi måste få lov att leva våra liv fullt ut, gå vidare.

Ändå är det märkligt så fort och så sakta fem år går.....