FRI

Jag har funderat mycket på detta.

Men jag tror jag är fri nu.

Hur man nu kan bli fri från en stor sorg, men det känns annorlunda på något vis. Tiden har arbetat, 6½ år, det är lång tid när den ska genomlidas. När varje dag är en strid.

Det blir aldrig som förut, tiden är, och kommer alltid att vara uppdelad i ett "före" och "efter". Men livet har på något vis återgått i den gamla fåran......

När jag skriver dessa ord, så förundras jag samtidigt över mina egna ord.

Känner längst inne någon form av skuld, skuld över att känna denna frihet, skuld över att bearbetat sorgen så att den nu är som en sorgsenhet, och en tomhet i stället för ett djupt sår, eller som det svarta bottenlösa hål det varit.

Det känns nästan lika provocerande som att säga att man är lycklig.

Har man mist sitt barn, ska man vara nedbruten - länge. Och man ska defenitivt inte komma och provocera och säga att man är lycklig!

Men jag vill påstå att jag kan känna lycka, för jag vet vad som är viktigt.

Jag känner stor lycka över det jag har idag. Prisar det som finns, istället för att lägga energi på det förlorade....

Det trodde man aldrig....

...för ett år sedan, när han låg i koma i Umeå. Med alla slängar och all övervakning. När bevakningen var minutiös.

OM han vaknade, vad skulle det vara för pojke kvar?

Man trodde väl aldrig, man tordes inte riktigt släppa igenom tankarna. Vad skulle vara skadat, hur illa var det.

Det såg fruktansvärt illa ut, läkarna talade om hjärnskador. Alla skador behöver nu inte drabba "förståndet" och det gjorde det inte heller i Henriks fall, bara arm och ben på vänstra sidan.

Så, här vill jag dela med mig av en bild på min pojke, Henrik Överlevaren, en bild jag tjyvat från hans facebook.

********

Nu när jag tittar här igen, så ser jag att det kanske skulle behövas ett förtydligande för nytillkomna läsare, Henrik är INTE min pojke, däremot är han min lånepojke.

Henrik är pojken som överlevt två fruktansvärda bilkrascher Den första var för fem år sedan när min Mathias omkom. Den andra för drygt ett år sedan då Henrik överlevde som genom ett mirakel. Även denna gång satt han på passagerarplatsen, oförmögen att styra över händelsernas gång.

Rapportering

"Min" pojke. Jag kallar honom så, fast han är någon annan mammas pojke.

HENRIK, Henke. Mathias allra allra bäste vän.

Han låter mig hållas.... Han tittar på mig med sina mörka sammetsögon och ler så sorgset, men ändå innerligt kärt, när jag skämtsamt kallar honom för "min pojke".

Han ringde i lördags. Samlad. Allvarlig. 27 år gammal. En ung man i början av sitt liv. Han har erfarenheter av livet att ingen någonsin skulle behöva uppleva, ens bråkdelen ....

Först, för fem år sedan att mista sin bästa vän på det viset, att vara med i bilen, uppleva kraschen, och sen den totala tystnaden i natten. Ångesten över att överleva, oskadd, när den andre i bilen avled omedelbart! Det var en av de saker han har kämpade hårt med, orättvisan, som han sa. -Varför Mathias? -Varför inte båda två, varför fick vi inte dela på skadorna?

Så, för snart ett år sedan. Bilen som kraschade mot husväggen. Koma. Länge länge. Men ändå så har han minne inifrån smärtdimmorna när han låg med tub i halsen och inte kunde meddela sig. När alla trodde att han var "väck" i huvudet. Och han inte kunde tala om att han hörde och förstod ALLT. Förlamningen i vänstersidan, krossade bäckenet. Läkarnas prognos. Aldrig kunna stå eller gå. Om ens tala. Förmodligen grava hjärnskador.

I går när han ringde låg han på sängen hemma i sin lägenhet. Väntade på att hans "hemtjänst"-person skulle bli färdig med middagen så han kunde äta sin lördagsmiddag. Han berättade att han nu går med krycka inomhus, rullator ute eftersom han inte får någon ordning på vänsterbenet (som han sa). Vänster ben är fortfarande "ostyrigt" liksom vänster arm. Finmotoriken i höger hand är nedsatt men annars fungerar högra sidan. Han tränar och tränar. Lägger ner hela sin tid på träning. Okey, han vet att han inte blir bra, men han ska bli så bra som det går.....

Och, det som var mest underbart under vårt samtal, var hans tal.
Med tanke på hur länge han låg i koma, hur svullen hans hjärna var, de prognoser som läkarna kom med, så kan man bara uttrycka det som ett under.....
Han är tillbaka, DET ÄR HENRIK. Som han var innan.
Där fanns ingen tvekan i talet. Inga tappade ord, inga minnessvackor, inget sökande eller tvekan i samtalet. Sorgsenhet, jovisst, men heller ingen bitterhet. Ingen ska jag inte säga, men han siktar uppåt och framåt i stället för att gräva neråt.

Han utbildar sig också för att föreläsa för körkortsaspiranter, berätta om hur skört livet kan vara. Visa upp sig och berätta hur liten marginalen kan vara mellan "livet leker och döden". Han vill göra något annat än att sitta i sin lägenhet, och med den järnvilja som han besitter så kommer han att lyckas.

I går skulle han besöka Mathias grav. Jag har hittills alltid varit där på årsdagen, klart jag måste dit, sa han. Jag skickade en hälsning till Mathias, som han lovade framföra....

Älskade "min pojke", att det kunde bli så här bra ändå.......


**********
för Er som inte följt min historia, eller vill läsa igen, följ länken för att läsa vad som hände Henrik för snart ett år sedan.