Och fingrarna räcker fortfarande till.......
7 fingrar, och ett halvt, så länge sedan är det. Det är länge. Fruktansvärt länge. Så länge så minnet börjar blekna........
Och att minnet bleknar, skrämmer mig lite. Att minnet av ens egen son suddas ut.
Jag minns när min mamma gick bort.
De första åren. Det är 38 år sedan, nu i april.
Då, de första gångerna jag upptäckte att det gått en månad utan att jag tänkt på henne, saknat henne, blev jag förskräckt, fick lite dåligt samvete.
Nu kan det gå "ett tag" utan att Mathias finns i mina tankar, men jag känner ingen skuld över det utan mera en frid.
Det heter ju så fint ~ Vila i Frid ~ det ligger något mera i det uttrycket än man först anar.......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar