Men jag tror jag är fri nu.
Hur man nu kan bli fri från en stor sorg, men det känns annorlunda på något vis. Tiden har arbetat, 6½ år, det är lång tid när den ska genomlidas. När varje dag är en strid.
Det blir aldrig som förut, tiden är, och kommer alltid att vara uppdelad i ett "före" och "efter". Men livet har på något vis återgått i den gamla fåran......
När jag skriver dessa ord, så förundras jag samtidigt över mina egna ord.
Känner längst inne någon form av skuld, skuld över att känna denna frihet, skuld över att bearbetat sorgen så att den nu är som en sorgsenhet, och en tomhet i stället för ett djupt sår, eller som det svarta bottenlösa hål det varit.
Det känns nästan lika provocerande som att säga att man är lycklig.
Har man mist sitt barn, ska man vara nedbruten - länge. Och man ska defenitivt inte komma och provocera och säga att man är lycklig!
Men jag vill påstå att jag kan känna lycka, för jag vet vad som är viktigt.
Jag känner stor lycka över det jag har idag. Prisar det som finns, istället för att lägga energi på det förlorade....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar